eliion.blogg.se

Jag vill inte mer, jag slutar! Så mycket otäck för dessa åren men nu vill inte jag längre. Hejdå, hoppas du försvinner och jag slipper att ha med dig att göra igen!
Det går att säga upp sig från ett jobb, bryta kontakten med människor som gör med skada än gott, men jag kan inte säga hejdå till min sjukdom, hur mycket jag än vill. Nu har jag mått bra i några veckor, och då har livet varit hur bra som helst. Fick ju lite smått känningar i torsdags, och det har varit sådär sedan dess. Nu, är jag tillbaka i samma jävla(ursäkta språket) bana igen. Vaknar av att det gör så förbaskat ont en gång i timmen, då jag måste lyckas vända mig, hitta ett nytt hyfsat bekvämt sovläge och somna om igen. Har så ont i min vänstra axel att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Får ringa till reuma imorgon och se när min läkare kommer tillbaka från sin semester eller om jag kan få träffa någon annan. Måste även ringa till mina sjukgymnaster där, då dem inte kunde göra någon utvärdering när jag är smärtfri. Så ska se vem av dem som är där, och kan boka in en tid.
Jag har svårt för att få folk att förstå hur något som inte syns kan göra så ont, att även om jag ler och ser glad ut, så har jag ont. Jag är väldigt duktig på att hålla upp en fasad för min omgivning så dem tror att allt är bra, men det fungerar inte alltid då jag blir så trött, men jag låter den rasera hemma, tyvärr går det ut över min familj då jag får sådana utbrott utan att jag själv märker det.
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, men samtidigt har jag så ont, och dem måste få reda på det på något sätt. Mina närmsta vänner vet nu, och är helt chockade över hur illa det är, dem har inte trott att det är så farligt eftersom jag gömde det väl.
Samtidigt har jag vänner som har sagt saker som känns som ett slag i magen, men hur ska dem förstå? Dem säger " det finns dem som har det värre" "det rör bara att tänka på annat så släpper dem" som sagt hur ska dem FÖRSTÅ att min kropp hela tiden försöker laga något som inte är sönder, vilket gör att den till slut verkligen går sönder, mina axelleder är dem ända som dem gjort MR på, då behandlingen behandlar alla leder så behövs det i dagsläget inga fler, och där ser man hur benet på kulleden är nernött, hur brosk fattas. Jag har axlar som en 60-årig industriarbetare som slitit ut dem totalt, men jag är 21!!!
Jag vet nye riktigt vad jag ska göra för att kunna hantera detta mentalt, att jag är sjuk och aldrig kommer att bli frisk. Jag vet inte hur mycket bättre eller sämre jag kan bli, man jag kan inget göra. Mediciner och ev sprutor kommer bli en stor del av mitt liv.
Nej, färdig deppat här för just nu, kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite här just nu.

www.claraahlkvist.devote.se har många inlägg där jag känner igen mig själv, läs dem!

Går blev det en 6 km runda med hundarna, och idag ka jag ut och jobba gör att rensa huvudet i kväll tror jag

Mina fina vänner

Blev ingen långrunda igår med hundarna, men fick rört på mig lite ändå. När vi satt i soffan och chillade hör vi heltnplötsligt, dudududududuns! I källartrappan. Jag trodde att min lillebror kastat ner sin träningsväska eller något, men han kommer uppspringande för trappan med Nanoq pipandes i famnen, när vi sätter ner honom på golvet rör han inte sitt vänstra bakben. Så det blev att jag bar ut honom i bilen, mamma och pojkvännen letade upp hans pärm med alla hans papper och sedan körde vi till akuten på Regiondjursjukhuset i Helsingborg. Under bil resan slutade han att pipa och rörde lite på benet i alla fall, och när vi kom fram så gick det rätt fort att få träffa veterinären. Hon klämde igenom hans ben, och fast han hade ont och pep, så gick svansen hela tiden och veterinären fick en massa pussar. Den lite god valpen alltså. Hon tyckte inte att det kändes brutet och frågade om han kunde gå i koppel. Jag sade ibland, då vi alltid går med de stora samtidigt som han helt enkelt bara hänger efter. Men vilket stjärna han var, travade fint upp och ner i gången vid sidan om mig och var då bara lite stel i bakbenet. Hon sade då att han nog bara fått en ordentlig smäll på muskeln vilket gör ont och sedan blivit lite skrämd, och om han hade ont morgonen efter (idag) så var det bara att ringa så skickade dem ett recept på smärtstillande. Så 30 min senare och 3200:- fattigare kunde vi åka hem igen med en glad men ruskigt trött liten Nanoq. :)
Och idag har han busat på hela morgonen med Ruffa som vanligt vilket är skönt. Har skickat in papper till försäkringsbolaget så får jag i alla fall lite pengar tillbaka. Dem har inte direktreglering utanför öppetiderna så man får skicka in det själv och ligga ute med pengarna så länge. Tur att jag fick från försäkringskassan igår.

Ska iväg och fixa lite saker med mamma och lillebror tills när han åker på inofficiella sm i fotboll för ungdomar i Karlstad på torsdag :)

Puss

Jaha, så här långe hann jag träna innan problemen kommer smygande. Vaknade igår med lite känningar i vänster axel och valde att hoppa över gårdagens träning. Blev biltvätt och en hel del ärenden innan det var dags att laga man åt vänner till familjen som skulle komma på mini kräftskiva. Hoppades på att problem skulle bero på at jag sovit konstigt eller något då det lättade någon under dagen, men är lite sämre idag tyvärr. Är jag inte bra imorgon så blir det att trycka i mig lite tabletter och i alla fall ge mig ut och springa em runda. Jag hatar att springa egentligen men har bevisat för mig sälj på gymmet att jag lätt borde klara av tre kilometer. Så, vila idag med, men ska försöka locka ut pojkvännen på en lång runda med hundarna ikväll.
Planer för dagen då?
Har lyckats klippa klorna på alla tre hundarna. Familjen har två stora blandraser och när jag sålde hästen köpte jag en Chinese Crested PP till mig själv dom nu är 11 veckor. Här kommer lite kort om dem allihopa
Ruffa, 11 år, schäfer/Labrador. Är hemsk att klippa klorna på, men älskar sin familj över allt. Är väldigt lätt i typen och ser inte ut att vara en dag över fem.
Chippen, 6,5år, kom till när Ruffa rymde in till grannens hanhund vilket resulterade i 6 valpar där vi då behöll Chippen. Schäfer/Labrador/golden/new foundland/ Berner sennen. Den absolut mest matglada hund jag träffat.
Proud Ponys Crusader aka Nanoq, 11 veckor, CCD PP, en sjukt positiv och smart liten valp som älskar människor, mat och att slappa i trädgården.

Förutom dem så finns här även två långhåriga bondkatter hemma. Theodore(2år) och Messi(1år). Nu på sommaren ser man bara Théo någon gång om dagen när han ska äta lite, annars är han ute på äventyr. Messi däremot är mer hemkär, och sover inne varje natt.

Men ja tillbaka till vad jag tänkt göra idag, just nu ligger jag på trädäcket vid poolen med mina syskon och hundarna, mamma är här någonstans, vid fyra ska jag hämta pojkvännen på hans jobb, ta en snabb runda på Väla och sedan bär det av hem igen för middag och Kvällsdopp i havet.

Inte mycket mer att säga, ska försöka fixa mina mått tills imorgon eller i kväll.

Puss

 

 

ja, vem är jag? Mitt namn är Elin och jag är bor i en by utanför Landskrona i västra Skåne. Jag är 21 år gammal och bor hemma med mina föräldrar och mina tre yngre syskon. Hästar och ridning är, eller ja, var en stor del av mitt liv fram tills för två månader sedan. Har ridit sedan jag var fyra och haft egen häst sedan jag var nio. Men för fyra och ett halvt år sedan började mina axlar småkrångla. Dem gjorde ont i perioder och jag på började en medicinsk bergochdalbana inom sjukvården. Har hoppat runt mellan dussintalet läkare, sjukgymnaster, terapeuter, massörer etc, och minsk lika många olika behandlingar, men ingen kunde säga vad det var för fel på mig. Smärtorna ökade efter hand, skolan, hästen och jobbet tog på krafterna och resultaten sjönk. Provade att träna i olika perioder, men när smärtan kom gick det inte med och jag tappade allt. I mars i år kom vändningen, när jag hade så pass ont att jag bara stod och grät, kunde inte röra mig alls och mamma körde mig till akuten i Helsingborg. Fick då äntligen träffa en läkare som tog mig på allvar så han ringde och snabbade på min MR-tid. Två dagar senare fick jag röntgat mina axlar och fick hem en remiss frän Reumatologen i Helsingborg. Var helt chockad, då min ortoped var övertygad om att jag hade inflammation inne i mina leder som gjorde att det var för trångt. Nu har jag äntligen efter turer på reuma både i hbg och Lund fått reda på att jag har RA, en typ av reumatism. Vilken både är jobbigt och skönt. På grund av mina problem har jag fått göra av med min älskade häst och lägga ridningen på hyllan för en lång tid fram över. Samtidigt är det skönt att äntligen få på papper att jag verkligen är sjuk, att jag inte bara inbillat mig som läkare tidigare fått mig att tro. Jag kan påbörja behandling och förhoppningsvis dra ner mina smärtornas avsevärt. Jag har alltid tyckt det är roligt att träna på gym, men tröttnar och slutar så fort motivationen tar slut, men nu när jag kan minska mina smärtor med rätt träning, har jag tagit tag i det ordentligt. Började förra tisdagen(16/7-2013) med genomgång och schemaläggning med PT-Peter på Korpen i Landskrona och kör hårt på det varannan dag, samt 2-3 konditionspass i veckan. Lagt om kosten och hoppas kunna komma ner i vikt, samt bygga upp min muskulatur i ryggen ordentligt(Beach 2014 here I come!) Och nu efter en vecka så vaknade jag ruskigt taggad och kunde knappt bärga mig tills jag och min bästa vän Zandra skulle cykla till gymmet och köra våra pass. 

 

Förlåt för ett rörigt inlägg, Men denna blogg är för min egen skull. För att jag ska ha lite koll på mina skov och på min träning. 

 

Här kommer några hemska före bilder, tänkte lägga upp nya en gång i månaden ungefär. Imorgon kommer mina mått.